Är alla DNA-test likvärdiga?


Hur pass säkra DNA-test är beror helt på vad man letar efter.
Sjukdomar är olika rent genetiskt och det beror på hur en sjukdom speficikt ser ut i DNA hur pass säkert testet är.

En sjukdom som uppstått via en mutation har en klar förändring i en specifik gen. När forskarna väl har hittat den muterade genen kan dom göra tester som tittar på just detta anlag och se om hunden är fri, bärare eller har anlaget i dubbel uppsättning (affected). Nu är det inte så enkelt som att bara för att man hittat en mutation som ger en viss sjukdom hos en ras att den mutationen finns i andra raser. Andra raser kan uppvisa samma symptom men det kan röra sig om andra anlag. Om flera raser har exakt samma mutation så beror det oftast på att dom har en gemensam historia långt bak i tiden.

I en numerärt stor ras som funnits vitt spridd över världen mycket länge kan den ursprungliga mutationen också ha muterat vidare. Ett test utvecklat för rasen i en världsdel kanske inte längre är helt applicerbar på populationen i en annan världsdel. I sådana fall måste man testa huruvida gentestet från ett annat land/världsdel fungerar på den egna populationen och om testet är användbart eller måste vidareutvecklas och anpassas.

För en så liten ras som Silken Windhounds där de första hundarna egentligen alldeles nyss kom från ursprungslandet så är det att betrakta som en enda population i detta avseende.
Det enda DNA-test som regelmässigt utförs på Silken Windhounds när det gäller sjukdomsanlag är testet för MDR1. MDR1 är just en mutation där anlaget är identiferat och därför lätt att hitta.

Sen finns det också så kallade markörtest. Då har man inte hittat exakt vilken del av DNA som är skurken i dramat men man ser vissa genetiska samband. Man letar då efter markörer som hör ihop med vissa sjukdomar. Dom här testerna är inte fullt lika säkra som de test där man vet exakt vilken mutation det rör sig om och där man vet exakt var i DNA man hittar den specifika informationen.

Ett DNA-test säger heller ingenting om när djuret kommer att insjukna om nu testet rör en sjukdom. MDR1 är ju ett defektanlag där drabbade hundar kan bli sjuka av vissa mediciner. Utsätts inte hunden för just dessa mediciner kommer den heller inte att få problem, d v s det är inte en sjukdom i sig som kommer att utvecklas hos hunden rätt vad det är. Totala motsatsen är ju då t ex en sjukdom som PRA (som aldrig har påvisats hos Silken Windhounds) där hunden kan födas till synes frisk men någon gång under livet utvecklar sjukdomen.

Ett gentest för sjukdomsanlag botar heller inte hunden. Men i långa loppet kan det vara användbart för att så att säga bota rasen genom att på sikt avla bort eller avsevärt minska förekomsten av ett visst anlag. För recessiva sjukdomar där det krävs dubbla anlag föra att sjukdomen ska manifisteras så kan man också hindra att det föds hundar som kommer att bli sjuka, även om man är långt ifrån att avla bort anlaget ur rasen. Man använder helt enkelt testresultaten i avelsurvalet så att man inte använder 2 föräldrar  som båda är bärare. Avkomman till en fri och en bärare kan bli bärare, men inte sjuk, inte om anlaget är recessivt och alltså kräver dubbla anlag.

Antalet sjukdomar som kan identiferas med genetiska tester ökar hela tiden i takt med ny forskning. Vi är dock långt ifrån att ha kartlagt allt och i synnerhet för  sjukdomar som beror på många samverkande anlag kommer det nog dröja väldigt länge innan nöjaktiga testmetoder finns.

Posted on 2011/01/18, in DNA, forskning, genetik and tagged , , , . Bookmark the permalink. Kommentarer inaktiverade för Är alla DNA-test likvärdiga?.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: