DNA-tester, testmetoder och deras tillförlitlighet


Blodtest eller swab (buccal test), vilket är bäst? Och är det någon skillnad i tillförlitlighet?

För blodtester så tittar man på de vita blodkropparna, dom innehåller DNA. De röda blodkropparna innehåller inget DNA alls. Swabtekniken innebär att du tar celler från munnens slemhinna. Samtliga celler innehåller DNA. Totalt sett får du med dig mer genetiskt material per cell vid ett test i munhålan än från ett blodprov.

Genetiskt material är genetiskt material oavsett om du tittar på vita blodkroppar eller celler från munhålan. Det är precis samma genetiska information så det finns ingen värdeskillnad mellan varifrån man tagit DNA. DNA-uppsättningen är identisk i hela kroppen, bortsett från extremfall som chimera.

Under förutsättning att proverna hanteras korrekt och inte kontamineras, så är båda metoderna precis lika säkra.

Det ska till exempel noteras att Statens Kriminaltekniska Laboratorium använder swabtests för referensprover vid identifiering, och endast swabtester. Och då pratar vi om tester som görs för att klara rättsprövning i svensk domstol.

Tittar man på AKC, Amerikanska Kennelklubben, så har dom t o m 31 december 2010 registrerat mer än 540.000 DNA-profiler. Man beställer testkit direkt från AKC och dom tillhandahåller – just det, swabs!

Men finns det inte för- och nackdelar med de olika testmetoderna?
Jo, men det har inte med testet i sig att göra, bara hur det hanteras.

Sannolikt är att ett blodtest (nu pratar vi hund…) görs av en veterinär och samma veterinär kan samtidigt avläsa hundens id-märkning, märka alla handlingar för DNA-testet och man är säker på att blodprovet kommer från rätt individ. Det är inte så troligt att hundägare tar blodprov på egen hand och dessutom är det nog ofta så att de test där man kräver just blod också kräver bevis på djurets identitet. Och då blir det att traska iväg till veterinären oavsett om man vill eller ej.

Att testa med swab (det är alltifrån tops, skumgummiliknande spatlar till swabs som ser ut som mascaraborstar) är något man kan göra själv. Det kräver ingen medicinsk kompetens att rulla runt en swab i munnen på en hund.  Självklart skickar man ALLTID flera swabs från samma djur så att man är säker på att det finns minst en swab som inte är kontaminerad och verkligen innehåller celler från kindens insida. Labpersonal säger att olika människor helt enkelt är olika skickliga på att ta ett swabtest🙂

Nackdelen med att ta testet själv är att man då inte har någon opartisk instans som kan intyga att testet kommer från rätt djur. Om sådan bevisning är ett krav så är det ju i och för sig lätt att gå till veterinären i alla fall, och låta dom ta testet. Och då tillkommer naturligtvis en avgift till veterinären, även om dennes uppgift i detta fall var aldrig så enkel…

Börjar man spekulera i äktheten hos ett test, så kan vi ju titta just på Silken Windhounds. Vi använder swabs för såväl DNA-profiler som MDR1-test. Att försöka fuska med en DNA-profil är ju bara urbota dumt. Det avslöjar sig ju direkt, inte nog med att dom direkt kan avgöra att testdjuret har uppgivet kön, dom ser ju också direkt om proverna stämmer med föräldrarnas profil. Och i nästa generation måste avkommans DNA-profil stämma mot just den här hundens profil så att försöka fuska,  t ex med närbesläktade djur, det är att skjuta sig själv i foten tämligen rejält.

Det enda DNA-test som normalt görs på Silken Windhounds för att få status på sjukdomsanlag är MDR1-tester.
Till skillnad från DNA-profilen som endast görs av ett enda laboratorium, så står det varje ägare fritt att välja  vilket lab som helst i världen som utför MDR1-tester.
Dessa lab har inte tillgång till hundens DNA-profil och kan inte säkerställa hundens identitet, dom tittar bara på inkommet prov. Som då i praktiken kan komma från vilken hund som helst.

Problemet är att det rätt snart skulle avslöja sig om man på något sätt förfalskat ett test genom att testa en helt annan hund. Går hunden i avel så är det sannolikt att antingen avkomman eller dennes avkomma kommer att MDR1-testas och om man då får oväntade resultat som t ex bärare eller affected från föräldrar som förmodas vara fria – ja då är man avslöjad!
Just det att i princip alla Silken Windhounds testas gör att fel snart skulle bli uppenbara. I en ras där endast enstaka djur testas för ett visst sjukdomsanlag är bilden en annan, där skulle man kunna komma undan.

Men som sagt, det kan avhjälpas genom att låta en veterinär utföra provet.
Kort sagt, testmetoderna i sig är likvärdiga, det är hur man hanterar provtagningen där det skiljer sig och vilken tillförlitlighet på äkthet av den testade individens identitet man kräver.

En annan skillnad är priset, inte nog med att blodprovstagningen kostar pengar, allt som oftast kostar själva testet mer hos lab som kräver blodprov och inte godtar swabs. Det finns t ex ett forskningslabb i Tyskland som forskar på MDR1 på människor som utför tester även för hundar. Dom godtar bara blodprov – och tar betalt därefter…

Sen finns det säkert tester för vissa sjukdomsanlag som bara utförs av ett fåtal laboratorium där samtliga av någon anledning kräver blodprover, men det är en annan historia.

Värt att notera är att jämförelsevis lilla SKK (Svenska Kennelklubben) kräver att alla DNA-tester oavsett sort endast får göras via blodtest för att godkännas som giltiga. Trots att det betydligt större AKC t ex  godtar swabs, för att inte tala om rättsväsendet i de allra flesta länder när det gäller DNA och rättsfall🙂

Posted on 2011/01/18, in AKC, DNA, forskning, genetik, SKK and tagged , , , . Bookmark the permalink. Kommentarer inaktiverade för DNA-tester, testmetoder och deras tillförlitlighet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: